När jag var liten brukade mina föräldrar läsa för mig ur boken "Vem kan trösta Knyttet?", som handlar om ett stackars litet Knytt, som bor i den stora skogen med alla förskräckliga Hemuler och alltid är ensam och väldigt, väldigt rädd. Känner ni igen storyn? Nu är min fråga till världen "Vem kan trösta Thåström?"

En gång i tiden tyckte jag riktigt bra om denne man, Imperiets frontfigur. Han med den där skrovliga rösten och det legendariska "fulsnygga" draget över ansiktet. Han låg mig nära om hjärtat en lång period, tack vare sitt rättframma och genomärliga författande.

Nu vet jag inte riktigt vilket ben jag ska stå på längre. Hade jag träffat på Joakim Thåström på gatan idag, så hade jag troligen köpt honom en stoor klubba och ett duntäcke att linda in honom i. För på något vis är den där kroniska stämbandskatarren och deprimerande uppsynen inte lika tilltalande längre. Någonstans väntar åtminstone jag på att Sveriges okrönte punkkung ska ge upp tronen och bli vän med livet.

De senaste albumen "Skebokvarnsvägen 209" och "Kärlek är för dom" känns mest bara sömniga och fumliga. Tråkiga, helt enkelt. Och det är synd, tycker jag, för Joakim Thåström är en person som tidigare varit allt, utom just tråkig.

Så du Jocke, lyd ett gott råd och gaska upp dig lite. Den där tonårsaktiga identitetskrisen klär dig inte någonstans längre. Du är snart 52 år gammal och kan med gott samvete ta ett steg uppåt på livets trappa.

Lycka till!