Som de omoraliska tonårstanter vi är så tänker vi härmed tala ut:
Vi är ruskigt berusade!

Nu snackar vi inte en lam salongsberusning, utan snarare en äkta fjortisfylla. Vinet har raceat runt i våra ådror och nått ut till varenda liten del av kroppen, så tro inte att vi kan gå rakt!

Nu tänker ni "hur kan dom stava så bra om dom är så berusade?".
Svaret på den smarta frågan är att det tog oss cirka en halvtimme att få till det här inlägget.

Vi vill avsluta detta grönbanan-mogna inlägget med att referera till Mange Schmidts låt "Jag talar ut". (En länkning till youtube-videon kändes alltför komplicerad för att vi skulle klara av det i detta tillstånd så ni får helt enkelt söka på den själva!)

Idag är det fredag och dags för en liten låt som piggar upp efter den hårda arbetsveckan. Så på med decimeterklackarna, upp på dansgolven där hemma och värm upp alla partymoves inför kvällen som stundar!

Da-gens Vi-sa består av Lill Lindfors goda gamla truddilutt "Rus". Enjoy!

Känner ni som vi att det är rysligt roligt att vara sådär jobbig mot omgivningen ibland? Här kommer lite störande, och störda, idéer på irriterande sysselsättningar. Läs och lär:


1. Sätt dig på första bästa nystädade toalett och "gör nummer två". Gör sedan personen bakom städandet fullt medveten om din gärning, för absolut bästa effekt.

2. När du passerar ett övergångsställe, stanna på mitten, sätt dig på huk och knyt om de redan knutna skorna. Om någon stressad själ tutar, så höjder du glatt handen och vinkar lite lätt, som om det vore någon som hejade.

3. Om du råkar befinna dig på en buss/spårvagn och önskar lite mer utrymme, plocka upp telefonen, låtsas att du ringer en vän och berätta för denne om den hemska magsjukan, som har härjat i din kropp de senaste två dygnen. Om du dessutom tillägger att både pojk/flickvännen och familjen har fallit som flugor av den förfärliga smittan, lär det bli Pumbaa-på-savannen-effekt! Alla vill så lämpligt kliva av.

4. När du står i en kö och har en hel radda människor efter dig, låt bli att följa med körytmen framåt, så att det bildas ett glapp mellan dig och de framförvarande. Du kommer garanterat få en lätt stressad klapp på axeln, av den som står bakom och trampar med sitt paket mjölk.

5. Du står i kön i mataffären. Du har storhandlat. I ögonvrån upptäcker du en stackare med två ynka små brödlimpor under armen och en skrikande unge bredvid sig, som tittar uppgivet på ditt gigantiska last med mat. Du vänder dig om gentemot denne och kopplar på ditt allra godaste leende. Sedan vänder du dig om igen.

6. Du brummar på som attan med din lilla skitbil på motorvägen och skall påbörja en omkörning. I samma veva som du byter fil så ser du en annan tokkörare bakom dig. Släpp då foten ifrån gaspedalen och kör om så att du ligger jämsides, i cirka 2 minuter, med den bil du har planerat att racea förbi. Tokköraren bakom kommer då med all säkerhet att krampaktigt hålla i sin ratt och svära i sin ensamhet, tills det brinner ur munnen.

7. Klockan är 18.55 och butikerna i centrum stänger 19.00. Studdsa då glatt in i en skoaffär och börja prova alla svarta skinnstövlar du ser. Efter cirka 10 irriterande harklingar från butiksbidräget, d.v.s. när du har utfört denna syssla i en kvart, självklart utan att ha dragit upp dragkedjorna och ställt tillbaka stövelstöden i stövlarna igen, så ler du glatt och trippar ut ur butiken utan att ha handlat en enda sko.

8. Strunta helt och hållet i att torka av träningsmaskinerna på gymmet efter att du har suttit där svettig och nyuppvärmd, så att folk efter dig får lida av vidriga svettpölar ifrån skrevområdet.

9. "Glöm" små chipsbitar i dippen när du sitter där och äter bjudsnacks på förfesten. Bitarna blir efter ett tag en härlig chipsmassa som blandas med dippen och ger den en udda smak.
I stadiet då chipsbitarna ännu inte har bytt skepnad ifrån en hård konsistens till en lös massa så kommer dom absolut att vara i vägen och irritera de andra dipparna.

Ja, här kommer jag med lite rolig och mycket intressant fakta kring min diskmaskin.

Igår stod jag nämligen och handdiskade några kastruller, samtidigt som jag lät maskinen göra sitt med diverse andra smutsiga föremål. Plöstligt fick jag för mig att min sambo ropade någonting ifrån vardagsrummet, i stil med Gunde Svans "Hitta nyckeln, hitta nyckeln!" från Fångarna på fortet. Efter en stunds förvirring mig och min sambo emellan, kom vi dock tillslut fram till att boven i dramat helt enkelt var diskmaskinen.

Så, är det någon mer som har en diskmaskin som snackar dalmål månne?

På tal om Fångarna på fortet, hade det inte varit fruktansvärt roligt att starta ännu en omgång och låta dagens "kändisar" komma dit och kämpa om nycklar? Jag menar, vem vill inte beskåda Katrin Zytomierska (åt skogen med stavningen) med händerna nedstuckna i ett par krukor, fyllda med gegga av olika slag? Vem vill inte se Leif GW Persson balansera på en jättelik cylinder, för att efter pausen bli överkörd av Fader Fourahs klurigheter uppe i tornet?
Vilken programidé.

Ja, igår var det den 23:e och för många av er arbetande varelser där ute så betydde det LÖNING.
Tillåt mig att vara en gnutta grinig, för jag fick nämligen det fasansfullt tråkiga beskedet att jag inte kommer få ut min lön förrän den 27:e. 
KA-TA-STROF.
Jag började räkna ihop femtioöringarna och enkronorna som starkt har hållt sig kvar i innerfodret på plånboken under månaden som gått.
6,50:-
Jahopp.
"Det får man inte många öl för", tänkte jag och bestämde mig för en äckligt lugn helg med tråkiga filmer och snacks.

Så nu sitter jag alltså här för andra kvällen i rad, med en otroligt uppsvälld mage och en sisådär fem chips för mycket i magsäcken, och bara väntar på att klockan skall slå tisdag.

Du är mer än välkommen in i plånboksvärmen mr. Lön!

Många stora krav ställs på oss stackars små människor hela tiden. Tycker ni inte? Sedan bloggens start har det ramlat in en hel del kommentarer från människor, som kräver att jag och Snäckan ska skaffa oss en lite mer positiv inställning till livet och inte vara så fruktansvärt bittra.

Min första reaktion på dessa synpunkter är alltid den samma, jag skrattar högt inombords, skakar oförstående på huvudet åt detta nonsens och borstar sedan kraven ifrån mina axlar, för att påbörja ett nytt och spännande inlägg. Ja menar, vadå "en mer positiv inställning till livet"? Vi ser ju humor i nästan allting och bryr oss dessutom om att sprida denna glädje till er uttråkade stackare där ute i stugorna! Och bittra, det vet jag inte, det blir liksom en del av humorn.

Håhå-jaja.
 
Idag go vänner, tänker jag dock falla för trycket och påbörja en alldeles ny trend här på Fan vad chict! Jag tänker använda mig av kunniga bloggares metoder för att få ihop ett litet inlägg, om inget mindre än min vardag!

Here I go.

090123

Jag har inte ätit frukost än. När jag väl gör det så lär det nog bli en portion hemmagjord müsli med mjölk och en såndär torr sätt-igång-magen-macka, så jag skjuter nog på det en stund till.

Fredagar är härliga för såna som mig, som jobbar efter ett knasigt schema och därför får ledigt var och varannan fredag. Dessvärre resulterar sådanahär dagar i rätt lite att berätta om. Denna fredag kommer jag spendera på lite ingenting. Klockan kvart över fyra till kvart över sex har jag körlektion och därefter ska jag jaga presenter till en liten kille, som fyller fyra år på söndag. That's it. Fram tills min buss går klockan tre får jag väl helt enkelt återupptäcka gamla kläder och sminka mig, eller så.

So long!


(slut på testinlägg)


Så. Vad säger ni? Så särksilt positivt vet jag inte om det blev. Men vardagligt och helt ointressant, absolut!

1. Titanic - Jag har sagt det förr och säger det igen: Det finns ingen film som denna. Så hjärtskärande men så fantastisk på samma gång. Det är nästan ett slags destruktiv lycka man utsätter sig för, när man snyftande ser Jack sjunka ner i Atlantens djup för hundraelfte gången. Den nya filmen med Leonardo och Kate står deffinitivt på "vill se-listan".

2. Meangirls - Förlåt, allesammans. Jag har vid det här laget citerat mig igenom denna film säkert hundra gånger och skulle troligen kunna se den lika många gånger till, innan myntet faller ner och jag inser att filmen egentligen är en riktig skitrulle.

3. Moulin Rouge! - Ännu en film med oändlig kärlek, ännu ett slut, som får hjärtat att vilja hoppa ur bröstet och lägga sig i brödrosten, ännu en kanonfilm. Och massa, massa underbar musik till det. Fem fyrar av fyra.

4. The Blues Brothers - Jag kan inte låta bli att älska dessa två solglasögonprydda herrar i kostym och hatt. Dessutom har jag ännu inte lyckats räkna ut hur många polisbilar som egentligen kvaddas under filmens gång, så tills dess får min omgivning helt enkelt stå ut med mig.

5. Torsk på Tallinn - Gud. Jag sitter ärligt talat här och skrattar för mig själv av bara tanken på de underbara karaktärerna. Ni som har missat den här rätt korta, men ack så underhållande, filmen måste helt enkelt se den.

För första, och kanske enda, gången i världshistorien måste jag faktiskt passa på att klappa allas vår Blondinbella på axeln. Denna välkända lilla figur har i sin blogg valt att ta ställning emot den vikthets, som pågår på många andra stora bloggar runt om i landet. Heja Bella! tycker jag.

Personer som förekommer i olika medier titt som tätt måste ta sitt ansvar emot dessa sjukdomar. Att föregå med ett sjukt ideal, som försätter tusentals ungdomar i självsvält, är inte acceptabelt. Det får det aldrig bli.

Vad kan sitta bättre än lite nattliga tips ifrån oss på Fan vad chict!?
Okej, möjligtvis en gigantisk skål chips med tillhörande dipp, men det hör inte till saken.

Då jag periodvis är en mycket lat kvinna så kan jag, om kvällarna/nätterna när jag kommit hem ifrån fest/utgång, känna hur otroligt jobbigt det är att tvätta av sig sminket och borsta tänderna. Denna sjukligt tråkiga syssla tar emot lika mycket varje gång att utföra. Man dansar ju hellre lite salsa eller äter mandarin än att slösa bort 5 minuter av sitt liv på en grej som man får tråkfeber av att göra, men det är trots allt något som man måste få gjort (om man inte känner för ett finnansikte och ruttna tänder dvs.)

Har, i mitt huvud, uppfunnit en trä-över-huvudet-och-tryck-på-en-knapp-maskin som effektivt tvättar bort allt smink man kletat på i ansiktet.
Men i samma veva som jag diskuterade min geniala uppfinning med en vän genom msn, så slog det mig att en ännu bättre idé låg och myste i bakhuvudet.

Allt som behövs är en stor hink i valfri färg, 4 liter frätande syra och en tub med tandkräm.
När ingredienserna är skaffade så är det busenkelt. Häll i syran och tandkrämen i hinken, sedan är det bara till att doppa ner huvudet och låta vätskan verka i någon minut. Glöm inte att låta munnen vara vidöppen så att tandkrämen effektivt kan nå tänderna.
Det kan svida en aning, men det är normalt. Badda därefter av det lilla du har kvar av ansiktet med en torr och mjuk handduk. Klart!

Bra mycket lättare än det eviga skrubbandet med den milda make up-remowern.

Är han inte världens sötaste tv-gubbe den där Hasse Aro? Jag bara storler så fort han dyker upp i tvrutan, men vad vet jag, är det kanske pensionärshjärnan som spökar nu igen?
Jag menar, normalt folk i min ålder brukar annars sukta efter män som är några sekel yngre.

Det känns som ett tydligt tecken att man har en för tidigt utvecklad pensionärshjärna, när man tar på sig bältet på bussen och påminner sin bredvidsittande mor att göra detsamma.

Jag kommer på mig själv flera gånger om dagen då jag gör saker som inte är särskilt typiska för min ringa ålder!

Vi var på en tripp igår, jag och mor min. När vi skulle köpa salt i en orientalisk affär så fanns inte den där käcka plastförpackningen, utan endast varianten gjord av papper.
Bekymrad över den icke existerande sortens förpackning vi ville ha, gick mor min runt i cirklar och grämde sig.
Idélampan tändes ovanför mitt smarta huvud och jag kom på den otroligt briljanta idén att vi skulle köpa pappersförpackningssaltet och fylla på vår gamla saltburk hemma!

Det käcka pensionärstänkandet har flyttat in i mitt ungdomshuvud!

Ja, nu är ni väl nästan pinsamt nyfikna där ute i stugorna, på vem som har  tagit hem vår lilla gästbloggar-tävling?! Speciellt eftersom vi har dragit ut på det hela en dag extra. 

Efter mycket övervägande har vi trots allt en klart överlägsen vinnare, som själv insisterar på att inte delta med ett inlägg här på Fan vad chict! utan istället önskar sig en liten länk och ett omdöme från vårt håll. Fair enough, tänker vi och lämnar här några ord kring http://redheaded.blogg.se .

Tjejen som skriver verkar vara ett riktigt lite energiknippe, och hennes energi är bara en hårsmån ifrån den där gränsen där man inte vill något hellre än att slå en gitarr i huvudet på henne... Men så är det ändå något som håller henne kvar i vinnarlaget. Kanske är det hennes sprudlande sinne för humor eller finurliga uttryckssätt, kanske är det hennes härliga röda lockar. Vem vet? Vad vi åtminstone kan konstatera efter en rejäl genomgång av http://redheaded.blogg.se är att det här inte är vilken det-här-har-jag-gjort-idag-blogg som helst. Så grattis Malin! Keep the good work up!

Ett litet tips bara:

Lämna inte rågfraskuddarna och mjölken, som ni inte orkade äta upp, i mer än 5 timmar utan att kasta skiten.
De sväller något så förbannat och bildar tillsammans en slags lös smet. Står resterna i ytterligare 5 timmar så fastnar hela kalaset i skålen som i sin tur blir onödigt svårdiskad.

Som ett dagisbarn, som precis har fått sin godispåse snodd, sitter jag och gråter när jag hör duetten mellan Lars Winnerbäck och Miss Li. Ni vet Om du lämnade mig nu.

Ja, jag såg precis på dokumentären om Lasse. En bra dokumentär som fick mig, en annars anti Lars Winnerbäckare, att tycka om honom. Nu tänker jag aldrig mer säga emot när någon påstår att hans låtar berör.

Dagen till ära så hissar jag LW himself till toppen av flaggstången, till översta våningen i skyskrapan. Ja, jag tror ni förstår vad jag vill komma fram till.

(sug på den Kenzatråkiga rubriken)


Jag och min älskade vän Pinglan skall umgås imorgon och eventuellt utföra träningsliknande sysslor.
Ja, hör och häpna mina vänner, vi tänker motionera!

Eftersom att det ambitiösa målet med våran hurtiga onsdag är att gå från en kvinnlig variant av den här kroppshyddan till den här, så blir det till att lägga till några extra kilon på styrketräningsmaskinerna.
Men vi är självklart optimistiska och ser fram emot beach 09.

Simmning kom också på tal när vi diskuterade fram hur onsdagen skulle se ut, och visst var vi riktigt sugna på att dra på oss våra blåa baddräkter med tillhörande badmössor, men gymmet och dess snuskigt heta personal lockade lite lite mer.

Nu har vi, otroligt nog, snart nått upp i tusen läsare/dag. För att nå den där första milstolpen ber vi nu om er hjälp. För att även ge er en bit av kakan gör vi det hela till en tävling, som i slutändan leder till att någon av er får ett inlägg publicerat här på Fan vad chict! och förhoppningsvis sedan också en hel massa läsare. Vi tänker alltså släppa in en gästbloggare!

Tävlingen går till såhär:

Ni länkar oss i ett eget inlägg på er blogg och skriver några rader om vad ni tycker om Fan vad chict!, ni kan alltså inte väva in oss i någon text om något annat, sen om det är en positiv eller negativ reaktion spelar ingen som helst roll. Därefter skriver ni ett passande inlägg och skickar till vår mail [email protected] . Om en vecka (15/1) tar vi sedan beslutet om vem som ska få ta plats här på vår blogg, vi publicerar tävlingsbidraget, samt lägger upp en länk till skribentens blogg. Det är en finfin chans för er som vill ha fler läsare, så se till att delta!



Alltså, tre enkla regler för att delta:
1 - Skriv en rad eller två i din blogg om vad du tycker om Fan vad chict (inklusive blogglänk)

2 - Mecka sedan ihop ett inlägg som du tycker vi skall publicera här på bloggen. Det kan handla om precis vad som helst. En diss, en hiss, hur mycket ni hatar oss, hur mycket ni älskar oss kanske? Använd fantasin! Kort eller långt spelar heller ingen roll.

3 - Maila in det + namn + bloggadress till [email protected]

"Gud om Livet från den ljusa sidan:

asså seriöst, jag är alltid enormt emot bloggande. folk som beskriver hur deras säng är bäddad idag, hur deras frukost består av massa antioxidanter och proteiner. man besriver sin gucci väska för 3000 och när man fick den, vi normala personer har ändå inte råd med sån SKIT. blondinbella och alla andra beskriver ju deras egena bloggar som en normal tonårs blogg etc. och som du skrev, jag har inte någon som får betalt för att diska, verkligen inte..
man står där själv vid köksbänken och fingrarna har skrymplat ihop som russin, komiskt nog.

den här bloggen förgyller min vardag. sluta ALDRIG blogga !"

Ja gott folk. Vilka kommentarer man får. Till och med herren där uppe tycks ha hittat vårt lilla kryp in och gett oss klartecken, så nu kör vi vidare med våra förolämpande åsikter, med självaste Gud som klappar oss på axeln. Att Gud inte är någon höjdare på svenska tänker vi ha överseende med för stunden, det är inte lätt att vara allsmäktig alla gånger.

On a mission from god, precis som the Blues Brothers.

Man sitter där i soffan, en lugn och trevlig lördag med vännerna, och råkar fläka lite chips. Det är gott och man njuter, näst intill orgasmnjuter, när det dippdoppade chipset lämnar handen och tar plats i munnen.
Men så börjar byxknapparna plötsligt att flyga iväg med ett plingande ljud, vännerna frågar vem pappan är och tomten ringer angående ett vikariat till hans tjänst.

Det är ungefär där någonstans som chipsångesten flyttar in i kroppen.
Av egna erfarenheter kan jag berätta att det är en otäck ångest som man skulle må bäst av att inte ha som inneboende.

Och hur dämpar man en vidrig ångest med på bästa sätt? Jo, med chips och flottig dipp.
Välkommen du onda cirkel!

Vi ber därför alla skattebetalare där ute att betala ytterligare 10% till ett behandlingshem för denna "åkomma", så att vi chipsomaner kan få ett stopp på detta brutala missbruk.

Här om kvällen satt jag och min vän och var smått uppfinningsrika, i brist på något roligt på TV, då våra manliga vänner nämligen envisades med att glo på minst tusen avsnitt av Arkiv X i rad. Snark. Det roligaste med den serien är väl ungefär att man kan kalla radarparet som utgör huvudrollerna för Mullig och Skallig (Mulder och Scully). Så rolig är den alltså.

Så där satt vi i ett hörn av soffan och gjorde små, högljudda parodier på händelserna i serien, då idén slog oss som en blixt från klar himmel. Vilken idé? tänker ni. Den här idén:

Snäckan hade nämligen dragit på sig ett par blanka lackleggins kvällen till ära och lyckades förstås spilla något ofräscht, typ lökdipp eller så, på dom. Som tur var, så visade sig materialet inte dra åt sig någonting, vilket ledde oss fram till följande slutsats: När man ska tvätta dessa lackiga skönheter, behöver man bara dra på sig dom, ta fram en flaska Ajax Universalspray och sätta i gång! Spraya längs med hela benen, låt verka en liten sekund och torka av med disktrasan! [Woalla]! Rent som en jäkla vaxduk!

När "Dagens visa" ändå är lite inne på temat trallvänliga låtar, så tänkte jag idag bjuda på en liten truddelutt som får både farmödrar och mormödrar att dansa som WoW-tauren.


Låt oss alla höja volymen, dra på basen, luta oss bakåt och bara njuta av denna visa som idag tar plats på bloggen under benämningen "Dagens visa":

Här sitter jag en fredags morgon och är lite smått bitter över min "härligt hälsosamma" frukost, bestående av en osötad müsli med laktosfri mjölk, samt en stor kopp rykande te, osötat det med förstås. Jag sitter här och kvider stilla i min ensamhet, kvider över den förbannade träningsvärk som under natten har tagit över mina lår- och sätesmuskler. All denna bitterhet, enbart på grund av en fånig idé om att påbörja det nya året i hälsans tecken.

Hälsa?! Pffft! Hälsa in my ass. Vet ni hur tråkigt det är att vara hälsosam?! Va?! Jag förstår inte hur de går till väga, Anna Skipper och alla andra hälsofreak. Hur bär man sig åt för att inte dö av tristess, när man sitter där på träningscykeln och trampar för glatta livet? Hur bär man sig åt för att undvika att tungan torkar ihop och ramlar ut, när man dag ut och dag in stoppar i sig en massa osmaksatta bönblandningar?

Här har vi faktiskt en punkt, där jag tycker att Kenza agerar precis rätt. Hon struntar i allt vad dieter heter. Hon lever inte för framtiden utan i nuet, precis som alla andra borde. Man måste ju hinna njuta av livet, medans man lever, inte sant?

Nu måste jag nog återgå till min osötade müsli med laktosfri mjölk, innan den har hunnit svälla upp som en stor svampig kaka i skålen. Hur trist den här hälsoidén än är, så är idén om den där precis lagom stora kroppen allt annat än tråkig. Tyvärr. Men det kommer nog en dag då även jag inser att det där "lagom" aldrig kommer uppstå. Ju förr, desto bättre, förstås.

Ja, jag hoppar på den stegrande trenden "gissa kändisen" och langar upp en hemmasnickrad bild jag med. Självklart är den, precis som de tidigare bilderna, målad i ett mycket professionellt datorprogram. Jag bryter dock temat "bloggdrottningar" och höjer ribban en smula med denna mustiga figur.

Nu har vi, otroligt nog, snart nått upp i tusen läsare/dag. För att nå den där första milstolpen ber vi nu om er hjälp. För att även ge er en bit av kakan gör vi det hela till en tävling, som i slutändan leder till att någon av er får ett inlägg publicerat här på Fan vad chict! och förhoppningsvis sedan också en hel massa läsare. Vi tänker alltså släppa in en gästbloggare!

Tävlingen går till såhär:

Ni länkar oss i ett eget inlägg på er blogg och skriver några rader om vad ni tycker om Fan vad chict!, ni kan alltså inte väva in oss i någon text om något annat, sen om det är en positiv eller negativ reaktion spelar ingen som helst roll. Därefter skriver ni ett passande inlägg och skickar till vår mail [email protected] . Om en vecka (15/1) tar vi sedan beslutet om vem som ska få ta plats här på vår blogg, vi publicerar tävlingsbidraget, samt lägger upp en länk till skribentens blogg. Det är en finfin chans för er som vill ha fler läsare, så se till att delta!



Alltså, tre enkla regler för att delta:
1 - Skriv en rad eller två i din blogg om vad du tycker om Fan vad chict (inklusive blogglänk)

2 - Mecka sedan ihop ett inlägg som du tycker vi skall publicera här på bloggen. Det kan handla om precis vad som helst. En diss, en hiss, hur mycket ni hatar oss, hur mycket ni älskar oss kanske? Använd fantasin! Kort eller långt spelar heller ingen roll.

3 - Maila in det + namn + bloggadress till [email protected]

 

Vi vill tydliggöra för alla er språkvetare där ute att, som ni så ofta lägger märke till, också vi skriver och stavar fel. Och det är bara att langa fram bevisen, för det är naturligtvis inte bara alla andras språkmissar som stör oss. Även vi kan bli en smula bättre.

Det där var väl ändå ett ödmjukt erkännande?

Jag kände att, såhär på kvällskvisten, så skulle det passa bra med några helylle tips till er där ute. Se det som ett varningens tecken om följande saker upprepas ofta i ditt liv;


- Råka inte glömma frukostresterna på skrivbordet i mer än ett dygn. Speciellt inte om er halvt uppätna frukost består till en viss del mjölk, det surnar något så förbannat och har en tendens att fastna i porslinet.

- Rensa gärna ur din handväska mer än två gånger om året. Ett tecken på att du gör det för sällan är när de gamla godispapprena, och de vanligtvis tillhörande godisresterna, har blivit lyxlägenheter åt diverse skadedjur.

- Köp en ny hudkräm när du börjat använda smörkniven för att få en jämn fördelning på kroppen/ansiktet. Den är då med all säkerhet för gammal, en kräm är oftast jämn och i hyffsat flytande konsistens.

- Se till att bränna tungan på soppan i SLUTET av måltiden och inte i början. Tjusningen med middagen försvinner liksom om det svider så fort du stoppar något i munnen.

Här följer den mycket märkliga, men ack så betydelsefulla, förklaringen till hur jag fann bilden ovan:

På min gnisslande datorstol sitter jag, lite halvslappt, och glor på Grammisgalan. Plötsligt stiger idoljurymedlemmen Andreas upp på scenen för att berätta vilka de nominerade i kategorin "bästa kvinnliga artist" är.
Jag har tidigare studerat hans utseende och, inte endast lagt märke till hur lik han är Gary Sinise, utan även konstaterat att han ser lite ut som ett outvecklat foster. Googlade därför "foster" så att jag, här på bloggen, kunde publicera ett inlägg om mina iakttagelser.
Tråkigt nog så fann jag ingen fosterbild som liknade Andreas såpass mycket så att ni skulle hållt med mig, men en halvnaken bild på Mark Foster tillfredsställde mig gott och väl.

Stört och långsökt? Absolut.

Självklart var det ju bloggvärldens tråkmåns Kenza som bilden föreställde! Duktiga ni är, nästan alla svarade rätt.
Jag applåderar i min ensamhet och smyghoppas på att det når ut till alla rättsvarare där ute.


Då min onsdag har varit allt annat än rolig, så har jag valt att göra en betydligt mer seriös bild på nästa "kändis". Även här har jag använt mig utav ett mycket professionellt datorprogram. Som ni kanske märker så har vi valt att mjukstarta hela härligheten med bloggkändisar som tema.

Vem är kändisen?

"Du behöver kärlek bigg time! Finns det ingen som vill älska dig?
Snälla skaffa aldrig barn."

Haha. Hur kommer det sig att alla, nåja merparten åtminstone, kritiska läsare är anonyma fåntrattar? Jag lovar, vi tänker inte komma efter er med en kniv i den mörka vinternatten, pågrund av våra delade åsikter. Men ett litet personligt svar på tal sitter ju aldrig fel.

Jag har i alla fall två små saker att säga dig:

För det första så funderar jag på vad "bigg" är för ord egentligen? Javisst, du halkade med fingrarna och råkade dubblera g:et, men vad är du för en liten slarver som inte läser igenom din kommentar innan du publicerar den? Usch vad såntdär retar mig. Det får pedanten inom mig att krypa fram och fundera över om den där kniven i vinternatten inte är en ganska bra lösning ändå.

Och för det andra: Jo då, jag ska skaffa massvis med hundhatande små snorungar! Var så säker! Barn är nämligen något jag tycker om. Otippat, inte sant?

Så, jag hoppas inte att jag har skrämt er allt för mycket.

Här och nu tänker jag ge mig in på djupt vatten, och antagligen få resten av bloggvärlden (där i bland min kära väninna Snäckan) på mig, genom att förklara mitt stooora förakt gentemot smååå hundar. Ja hundar över huvud taget egentligen, även om det är just de små hundarna som irriterar mig mest. Hurdana hundar är de, egentligen? Smygkatter. Korkade smygkatter.

Typ såna i stil med Stinas och Kenzas, typ såna i stil med Lady, som i Lady och Lufsen, som låtsas sitta på någon slags självkontroll och integritet. Hah! Se bara på Pluto, som i och för sig är en ganska rejäl hund, men som är så dum att klockorna stannar. Vad fasen har Pluto gjort för gott, egentligen? Någonsin? Han är inte ens rolig. Det enda han lyckas med är att år efter år, gång efter annan, på självaste julafton göra mig fruktansvärt irriterad. Irriterad över en hel massa saker, men allra främst över att en levande varelse, på ett sådant övertygande vis, kan framstå som helt meningslös. Helt korkad. Helt urblåst.




Jag hatar hundar. Jag hatar deras naivitet. Jag hatar hur de luktar. Hur de låter. Att de dregglar. Jag hatar när de bajsar utanför mitt hus och jag hatar alla värdelösa mattar och hussar som låter bli att plocka upp det där äckliga små bruna högarna. De är precis lika dumma de. Himlans hundmänniskor.

Tacka vet jag katter. De har självkänsla. De behöver inte ha någon människas uppmärksamhet tjugofyra timmar om dygnet, de krafsar över sitt bajs och de klarar sig alldeles utmärkt utan att attackera vareviga gäst, med diverse ljud och hopp.

Hundar.... pffft! Vilket överskattat sällskapsdjur egentligen.

Idag är en såndär rutten dag, då det blåser ute och är på tok för kallt för att upprätthålla futtiga nyårslöften. Det är en såndär dag, eller kväll förresten, som jag i ytlighetens namn tänker lura fjärrkontrollen av min far och stilla njuta till säsongsstarten av America's Next Top Model 11.

Som ni säkert redan har lagt märke till så har jag många favoritprogram. En gemensam nämnare för dessa program är att de i grund och botten är ganska så usla - men ack så underhållande - och den nyss nämnda Tyra Banks-showen ligger alltså på toppen, i min hög av meningslösa och förnedrande program.

Så, alla sötnosar som finner sig lika lättroade som mig, klockan 20:00 på TV3 har ni möjligheten att uppleva en riktig liten glädjestund, då Tyra och gänget drar fram det stooora pekfingret, för att skilja agnarna från vetet. Håll i er där hemma, vad spännande det ska bli! ;)

Att skrapa rutorna på bilen. Hur många gånger har man inte stått där, i mörkret och utan vantar, för att få de igenfrusna rutjävlarna skrapade?
Det är som att, gång på gång, stå där ute på parkeringen och skrapa en gigantisk trisslott utan vinst.
Det underlättar inte heller att man har en 20 år gammal bil som kräver tiden det tar att röka 2 cigaretter för att bli varm.

Hade jag varit Blondinbellarik eller uppfinningsrik som Edward Scissorhands käre far, så hade jag fixat fram en rutskrapare direkt. Det är trots allt en syssla som man skulle klara sig bra utan att utföra var dag.

Redan första säsongen var jag fast. Lördag efter lördag satt jag som klistrad framför TV4:s nya musikprogram, Körslaget, för att följa min favoritkör, som då bestod av den mycket fagra körledaren Brolle och hans fantastiska små sångfåglar.

Redan tre avsnitt in i den nya säsongen måste jag tyvärr deklarera att jag är milt sagt besviken. Inte nog med att sockertoppen Timo Räisänen skickades hem redan första veckan, dessutom har TV4 gått och skaffat sig en blind stylist!

Titta bara på den annars så vackra Gry Forsell. Vem fan är det som så hjärtlöst trär på henne en tältliknande kreation, för att veckan därpå knöla ner hennes gravida lilla kropp i en korvskinnsliknande skapelse? Kvinnan är gravid. Hon är inte någon Jabba the Hut och inte någon Posh Spice, bara gravid! Är det så svårt att hitta en passande klänning till en normal, gravid kvinna? Va?!

 

Som de fantastiskt duktiga och erkända konstnärinnor vi är så tänkte vi härmed inviga en alldeles ny kategori vid namn "Gissa kändisen!", där vi då och då kan få utlopp för denna medfödda gåva vi kallar konstnärlighet.

Vi har dragit på oss sjukdomen som är mer provocerande än Kissies förstorade läppar:
Härmapesjukdomen. Ja, ni läste rätt, vi tänker härmas! 
Nevnarien har gjort det, och säkert många fler bloggare.

Vad snackar jag om? Jo, att rita en bild på en person i ett professionellt datorprogram för att sedan publicera den för läsare som skall gissa vem bilden föreställer.

- Ladda gissarmusklerna, strö en nypa salt över hela härligheten till gissningslek, spärra upp ögonen och gissa tills ni skäms!

Ja, äntligen kom du, älskade nyårsafton. Äntligen anlände du, med årets alla godbitar i dubbel skala och fyllde upp våra kalla små tvåtusenåtta-hjärtan med ett nytt och saftigt årtal, och med det nya året följde förstås med en hel massa löften om den goda framtiden. Äntligen, alltså. Känn bara på orden: "Den goda framtiden".

Och så stod man sen där, klockan 02:24, långt innan det nya årets första morgon ens hade hunnit blinka sömnigt åt världen. Man stod där, "lite lätt berusad" och funderade på vart fasen det där speciella, bubblande, fantastiska nyåret tog vägen. Så suckade man, studerade alla sovande/deckade/nedslagna människor omkring sig... man kliade sig under hakan, la märke till de alkoholhaltiga ångorna som vandrade runt i rummet och konstaterade att "Jaha, inte i år heller nej..."

År efter år. Om och om igen. Ni vet vad jag talar om?

Det där speciella, bubblande fantastiska nyåret dör gång efter annan med våra förväntningar, det dör i takt med att någon somnar på tok för tidigt och en annan nyper alldeles fel person i skinkan. De där extra drinkarna man dricker "bara för att det bara är nyårsafton en gång om året" tar någonstans edgen av det hela. Hela tiden en jävla massa bara:n, bara för att det är nyårsafton, liksom. Så står man sen där, med den där lite extra blottande klänningen och känner sig blåst.

Åh, älskade nyårsafton.
Älskade nyårsfirare.

Ärligt talat finns det nog ingenting vi kan göra åt saken. Ingenting vi bör göra heller. Någon gång om året ska väl allting få gå åt helvete ändå? Så skåla, go vänner, tills axlarna går ur led och skråla, tills tungan ramlar ut! Sen har vi ändå ett sprillans nytt år till återhämtning. Där efter kan vi återvända, som de små naiva skapelser vi är, med ny klänning och hopp om den perfekta nyårsaftonen.

Håhå, jaja. Ungdomar, alltså.

För att sedan summera min lilla afton så måste jag faktiskt påstå att den blev lyckad. Alldeles rätt personer, både vänner och riktiga idioter, dök upp och förgyllde min kväll, som aldrig förr. Huh. Nu kan vi snacka om krav på kommande nyårsfiranden.