Här om natten satt jag och funderade över en av livets riktigt stora gåtor, nämligen sånadäringa tonårspojkar med rufsigt hår, halvuppdragna byxor och färgglada kalsonger under.

Ni förstår, att var gång en av dessa gestalter ärar mig med sin närvaro, så riktigt spritter det till i kroppen. Var gång jag ser en såndär liten vippig skjärt skymta fram där mellan t-shirt- och byxkanten, förvandlas jag till en såndär farligt tantsjuk typ och får gång efter annan påminna mig själv om att "Se, men inte röra".




Jo, så häromnatten tog jag så mina tankebanor ett steg längre än förr, då jag nämligen började fundera på framtiden. Hur kommer det se ut då egentligen, när den testosteronberikade delen av Sveriges 90-talare (som vid det här laget bör vara kring 35-40) går omkring med byxorna på halv ända och chockrosa Björn Borg-kallingar under? Jag menar, har man väl fått in vanan så är den nog inte helt enkel att bryta.

Inte lika hett, förmodar jag.

Så nu har jag slipat på en liten deal, som jag vill sluta med alla dessa godingar och som kort och gott lyder såhär: Då 25 år är fyllda är det dags att dra upp byxorna, klippa sig och skaffa sig ett jobb.

Tänk på saken!