Man sitter där i soffan, en lugn och trevlig lördag med vännerna, och råkar fläka lite chips. Det är gott och man njuter, näst intill orgasmnjuter, när det dippdoppade chipset lämnar handen och tar plats i munnen.
Men så börjar byxknapparna plötsligt att flyga iväg med ett plingande ljud, vännerna frågar vem pappan är och tomten ringer angående ett vikariat till hans tjänst.

Det är ungefär där någonstans som chipsångesten flyttar in i kroppen.
Av egna erfarenheter kan jag berätta att det är en otäck ångest som man skulle må bäst av att inte ha som inneboende.

Och hur dämpar man en vidrig ångest med på bästa sätt? Jo, med chips och flottig dipp.
Välkommen du onda cirkel!

Vi ber därför alla skattebetalare där ute att betala ytterligare 10% till ett behandlingshem för denna "åkomma", så att vi chipsomaner kan få ett stopp på detta brutala missbruk.