Här sitter jag och lyssnar på John Mayer och känner mig tjock. Tänk om man ändå vore gravid? Inte för att jag vill ha en jobbig liten skrikande unge att tömma all min värdefulla energi på, utan mer för att då är det liksom okej att vara lite fet. Då är det okej att ha sina svaga stunder och cravings.

Funderar allvarligt på att lägga om mina matvanor, eftersom motion inte är ett alternativ i min hektiska (läs: hellama) livsstil. Det kommer visserligen krävas en hel del planering, disciplin och vilja, vilka är tre av mina inte så starka egenskaper, men det kan ju funka. You'll never know until you've tried it.

Eller så blir jag bara gravid. Har inte bestämt mig än.

Här om natten satt jag och funderade över en av livets riktigt stora gåtor, nämligen sånadäringa tonårspojkar med rufsigt hår, halvuppdragna byxor och färgglada kalsonger under.

Ni förstår, att var gång en av dessa gestalter ärar mig med sin närvaro, så riktigt spritter det till i kroppen. Var gång jag ser en såndär liten vippig skjärt skymta fram där mellan t-shirt- och byxkanten, förvandlas jag till en såndär farligt tantsjuk typ och får gång efter annan påminna mig själv om att "Se, men inte röra".




Jo, så häromnatten tog jag så mina tankebanor ett steg längre än förr, då jag nämligen började fundera på framtiden. Hur kommer det se ut då egentligen, när den testosteronberikade delen av Sveriges 90-talare (som vid det här laget bör vara kring 35-40) går omkring med byxorna på halv ända och chockrosa Björn Borg-kallingar under? Jag menar, har man väl fått in vanan så är den nog inte helt enkel att bryta.

Inte lika hett, förmodar jag.

Så nu har jag slipat på en liten deal, som jag vill sluta med alla dessa godingar och som kort och gott lyder såhär: Då 25 år är fyllda är det dags att dra upp byxorna, klippa sig och skaffa sig ett jobb.

Tänk på saken!

Jag sitter och funderar på att gå ut och gå en rask promenad. Fast om jag ska vara alldeles ärlig så kan jag inte finna en enda bra anledning till detta just för stunden, däremot poppar det upp en hel massa skäliga anledningar till att låta bli.

1. Det är kallt och jävligt ute.
2. Jag trivs bättre här, framför datorn, med en ask Ben & Jerrys Cookie Dough på magen.
3. Jag har ingen snygg träningsoutfit att trä på min spirande vackra kropp.
4. Jag ska snart åka och sälja korv på Statoil.
5. Det är trist att ta raska promenader själv.
6. Jag vill inte överanstränga mig.
7. Ingen form av träning passar egentligen in i min image.

Tja, som ni ser, en hel hop med goda anledningar.

Dagens hiss går till inga mindre än oss själva (surprise, surprise), då vi här och nu tänkte göra ännu ett försök att fastna i bloggandet, för att kunna förgylla er värld med vår härliga livssyn.

Många där ute har förmodligen funderat på var vi har befunnit oss de senaste månaderna och för att ge er sanningen, även om den nog kommer som en stor, brutal chock för många av er, så måste vi dessvärre berätta att den forna bloggeliten, d.v.s. Blondinbella, Kissie, Kissies homosexuella pojkvän, samt de där två blonda 15-åringarna (de som brukade vara bästisar, men vars gigantiska egon satte stopp för den spirande vänskapen) låste in oss i en jättelik lågprisbutik, med varsin kundvagn och en tusenlapp i fickan, i hopp om att röja konkurransen ur vägen.

Det är alltså den hårda, men ack så sanna, sanningen.

Nu har vi äntligen lyckats ta oss ur shoppingbegäret och är redo att börja om på ny kula igen. Roligt att se så många nya namn på bloggtopparna förresten!

But you better watch out, Snäckan och Pinglan is on the loose again!