Seven days...
Jag och min förtjusande väninna har funderat och funderat på denna gåta och kommit fram till några situationer, där vi absolut hade velat utnyttja vår status som "dead women walking" till max.
Ett exempel på en situation, som vi faktiskt har funderat extra mycket över, är när man är ute och åker bil och möter såna där barn, som ska titta och peka på allting omkring sig. Såna där som man enligt lagen är skyldig att stanna för vid obevakade övergångsställen, men som man mer än gärna hade velat "ta med dörren". Ni vet säkert vad jag talar om.
Om vi hade varit säkra på att vi ändå skulle dö inom sju dagar, så hade vi bestämt tagit tillfället i akt och gjort slag i saken. Vi hade tagit ungjäveln med dörren, en gång för alla!
Sen när man hade vaknat upp i helvetet en vecka senare och herr Hitler lite försynt undrar vad man gjort för ont på jorden, så hade man lite småcoolt kunnat förklara att man, som så många människor ofta drömmer om, bara tog någon med dörren.
Något annat man hade velat prova på hade väl varit det här med skräpmatsdieten. Tänk att på grövsta allvar inte äta något annat än chips, hamburgare, pizza, kakor och choklad. På en vecka lär man ju ändå inte gå upp så särskilt mycket i vikt och skulle man nu göra det helt oväntat, så hade man ju kunnat stoltsera i graven som "hon som gick upp mest under kortast period".
En lagom måltid.
Sen så finns ju minnena av de där tillfällena när man var liten och någon elak skolfröken stod bakom en i matsalen och gnatade för att man petade i maten kvar i huvudet än. Hur många gånger fick man inte höra meningen "Tänk på alla barn i världen som inte har någon mat"? Som om den motiveringen skulle få en att vilja stoppa i sig de där illaluktande fiskbullarna med dillsås? Jag menar, som om den metoden allvarligt talat skulle kunna mätta fler magar på vår runda jord?
Om man bara hade haft en sådär sju dagar kvar att leva, så hade i alla fall jag garanterat pyttsat ut de där stinkande bullarna i små portionsburkar och skickat till de stackars svältande barnen runt om i världen. Då hade minsann ingen satans skolfröken kunnat komma och klaga på min känsla för sympati.
Det lilla extra nöjet med det hela hade ju dessutom blivit, att om jag hade gjort det såhär i vuxen ålder, så hade nog hela världen skakat på huvudet åt min barnsliga gest och jag hade gått i graven med ett evigt rykte kring min kista. Om däremot en femåring hade gjort något liknande så hade det nog mer varit "såååååå vääldigt (dock övergående) gulligt".
Aptitretare där!
Härliga tankar ni bjuder på båda två :) Skitbra blogg!
Om jag hade sju dagarkvar att leva skulle jag antingen förnedra eller älska med mitt ex. har inte bestämt än, skulle gå naken, somsagt äta choklad och skräpmat tills jag spydde.. Busa som fan och säga till min familj att jag älskar dem. kanske gör ett testamente och en skattkarta.
ja juste och göra alla jävliga saker som att säga åt alla kärringar som sår och stirrar på en för man man står å as garvar åt sin kompis och de tror man är helt pantad! Eh kolla någon annanstans!!!!!!! skulle tränga mig före i kön på allt, säga tillalla som har dålig andedräkt att tugga tuggummi på livstid haha.. ja jag kan hålla på i dagar!
Kan säga att jag nästintill hatar uttrycket "tänk på barnen i afrika" som jag fick höra X antal gånger av diverse dagis- och skolfröknar under min uppväxt.
En gång frågade jag min farmor (hon hade sagt det där pissiga afrika-argumenten)hur barnen i Afrika kunde bli mätta av att jag åt upp potatisen, så blev hon skitsur och snörpte ihop munnen som en hönsröv. Efter det sa hon aldrig så igen...
