Ja du, flicka lilla. Var ska jag börja, här i min stora kärleksförklaring till dig?

Du får mig alltid, av någon knasig anledning, på så gott humör. Må hända att det där glada lutar mer åt skadeglädje än något annat, men ett skratt är ett skratt, vafan! Till en början så smög jag mig in på din blogg, mest bara för att se vilka dumheter du hittat på den senaste tiden och för att ha en anledning till att agera ut lite ihoptryckt ilska. Ju fler gånger jag besöker ditt lilla kryp in, så inser jag dock mer och mer vilken sann humorist du faktiskt är! Jag skrattar så jag viker mig nästan varje gång jag läser om dina senaste skandaler!

Se bara på dina härliga särskrivningar, dina hjärtliga försök till att använda civiliserade uttryck och de svallande känslor du bär på för dina tusentals läsare. Oj, oj, oj. Vilken tjej, känner jag bara! Ett riktigt humorknippe, den där Alexandra!

Och vad duktig hon är sen! Som varken röker eller dricker. Som har ett alldeles sunt kroppsideal och en alldeles sund relation till omvärlden. Heja henne!

Jag tycker att vi allihopa brister ut i ett fyrfaldigt hurra, till Kissies ära! Hurra, hurra, hurra, hurraaaaa!




För att slutligen i ärlighetens namn träda ur garderoben, måste jag faktiskt erkänna att jag, trots alla dumheter, diggar dig. Helt på allvar alltså. Visst är det rejält störande att du gång efter annan lägger dig på en språknivå, som du helt enkelt inte förstår dig på. Men kom igen. Jag kan inte låta bli att tycka det är härligt med den där sanna ytligheten, med den där sanna naiva tron, som du bär på, om att du är tjejen med stor T. Vem hade inte velat ha ditt självförtroende? Du är nog faktiskt, under allt det där löshåret och manikyrerade naglarna, en riktigt klipsk kvinna, som ger läsarna precis vad dom vill ha. En hel massa självgoda åsikter och en rejäl egotripp!

Så.. egentligen är väl den här dissen mest tillägnad mig själv som - patetiskt nog - mer och mer ser dig som en härlig förebild. Mer Kissie åt Sverige!